Idag är Hjalmar Falk (filolog) ett ämne som skapar stort intresse och debatt i samhället. Dess relevans har ökat de senaste åren och täcker olika områden som teknik, kultur, politik och vetenskap. Hjalmar Falk (filolog) har lyckats fånga uppmärksamheten hos experter och fans, såväl som medborgare i allmänhet, genom att bli en grundläggande del av media och sociala agendan. I den här artikeln kommer vi att på djupet utforska de olika aspekterna och aspekterna relaterade till Hjalmar Falk (filolog), med syftet att erbjuda en heltäckande och uppdaterad vision om detta ämne av stor betydelse idag.
Hjalmar Sejersted Falk, född den 2 april 1859 i Vangs socken, död den 2 november 1928, var en norsk språkforskare.
Falk blev student 1876, tog 1882 lärarexamen, blev 1888 filosofie doktor, 1890 universitetsstipendiat, 1895 docent och 1897 professor i germansk filologi vid Kristiania universitet. Som ledamot av "Rigsmaalforeningen" deltog han i striden mot "landsmålets" upphöjande till likaberättigat undervisningsspråk. Han tilldelades Fridtjof Nansens belønning for fremragende forskning 1903.
Falk skrev Die nomina agentis der altnordischen Sprachen (1889), de populärvetenskapliga Vanskabninger i det norske sprog (1894), Sprogets visne blomster (1895) samt, i förening med Alf Torp, de omfattande arbetena Dansk-norskens lydhistorie (1898), Dansk-norskens syntax (1900) och Etymologisk ordbog over det norske og det danske sprog (1901-06, en tysk omarbetad upplaga 1910-11). Därtill kommer ett stort antal smärre uppsatser i ljudhistoria, fornnordisk mytologi och litteraturhistoria.
Bland hans senare verk märks Altnordisches Seewesen (1912), Altnordische Waffenkunde (1914), Altwestnordische Kleiderkunde (1919), Betydningslære (1920).[1] Inom religionsforskningen har i synnerhet hans undersökning av alla de i tulorna och andra källskrifter förekommande namnen på Oden vunnit stor uppmärksamhet.[2]