I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska ämnet Gustav Wied, en grundläggande aspekt som påverkar olika områden i vårt dagliga liv. Gustav Wied är ett begrepp som har skapat stort intresse och debatt i dagens samhälle, eftersom dess inflytande sträcker sig till olika aspekter, från hälsa och teknik till kultur och politik. Genom hela denna analys kommer vi att på djupet undersöka de olika aspekterna och konsekvenserna av Gustav Wied, för att försöka förstå dess betydelse och inverkan i dagens värld. Dessutom kommer vi att utforska de olika perspektiven och åsikterna om Gustav Wied, i syfte att ge en komplett och berikande vision av detta relevanta ämne.
Gustav Wied | |
![]() Gustav Wied | |
Född | 6 mars 1858 |
---|---|
Död | 24 oktober 1914 (56 år) |
Yrke | Författare |
Nationalitet | Dansk |
Språk | danska |
Hemort | Kastellet |
Webbplats | http://gustavwiedselskabet.dk/ |
Gustav Johannes Wied, född 6 mars 1858 i Nakskov, död 24 oktober 1914 i Roskilde, var en dansk författare.
Vid en ung ålder flyttade Wied till Köpenhamn, där han arbetade som bokhandelsbiträde på C. A. Reitzel bokhandel. Under sommaren och hösten 1884 arbetade han som informator på godset Övergård vid Mariager Fjord, där han katalogiserade herrgårdens bibliotek. Samma år återvände han till Köpenhamn. Samtidigt som han där arbetade som timlärare, studerade han för studentexamen, som han tog 1886 och blev därpå fil. kand. 1887.
Wied var känd som samhällskritiker och tog varje tillfälle att angripa bourgeoisin. Han var en flitig bidragsgivare till tidningen Köpenhamn, som redigerades av Ove Rode. En kort berättelse han publicerade där ledde 1892 till att han av Högsta domstolen dömdes till 14 dagar i fängelse för otillständiga uttryck. Mycket tyder på att hans svärfar Frederik Christian Ferdinand Tutein på Høgholt i Vendsyssel blev en viktig källa till hans personkarakteristik och kritik av bourgeoisin. Tutein torde ha varit inspirationen för huvudpersonen i romanen Fædrene æde druer.
Wied utgick i sitt författarskap från naturalismen, men påverkades av sekelskiftets livströtta, cyniska atmosfär. Han slog igenom som novellist med Silhuetter (1891) och Menneskenes børn (1-2, 1894). Hans romaner skildrar gärna överklassens degeneration såsom i Slægten (1898), och en egen genre var hans "satyrspel", t. ex. Dansemus (1905).