I dagens värld har Gisèle Halimi fått oöverträffad relevans i olika aspekter av det dagliga livet. Från dess inverkan på politiken till dess inflytande på tekniken, Gisèle Halimis närvaro är obestridlig på den globala scenen. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika dimensionerna i vilka Gisèle Halimi manifesterar sig, analysera dess utveckling över tid och dess inverkan på det moderna samhället. Genom denna analys kommer vi att bättre kunna förstå vikten av Gisèle Halimi och dess roll i att forma världen idag.
Gisèle Halimi | |
![]() Gisèle Halimi, 14 september 2008. | |
Född | Zeiza Gisèle Élise Taïeb 27 juli 1927[1][2][3] La Goulette[4][3], Tunisien |
---|---|
Död | 28 juli 2020[5][3][6] (93 år) Paris sjunde arrondissement[5][3], Frankrike |
Begravd | Père-Lachaise[7] kartor |
Medborgare i | Frankrike, Franska protektoratet Tunisien och Tunisien |
Utbildad vid | lycée de la rue de Russie fakulteten för juridik och ekonomi vid Paris universitet, licentiat Institut d'études politiques de Paris Carnot Lyceum i Tunis ![]() |
Sysselsättning | Politiker[4], advokat[4], essäist |
Befattning | |
Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Femte franska republikens sjunde legislaturperiod, Isères fjärde (1981–1984) Permanent delegat för Frankrike i UNESCO (1985–1986) | |
Politiskt parti | |
Socialisternas, de radikalas och medborgarnas grupp | |
Make | Claude Faux[8] |
Barn | Jean-Yves Halimi Serge Halimi (f. 1955) Emmanuel Faux (f. 1964) |
Utmärkelser | |
Kommendör av Nationalförtjänstorden (2010)[9] Kommendör av Hederslegionen (2013) | |
Namnteckning | |
![]() | |
Redigera Wikidata |
Gisèle Halimi, ursprungligen Zeiza Gisèle Élise Taïeb, född 27 juli 1927 i La Goulette i dåvarande Franska protektoratet Tunisien, död 28 juli 2020 i Paris,[10] var en fransk-tunisisk advokat, feministisk aktivist och essäist.[11]
Från 1950-talet och framåt stred Gisèle Halimi, både som advokat och författare, för kvinnans rättigheter, bland annat för rätten till fri abort. Hon var ledamot av Frankrikes nationalförsamling som fri socialist under åren 1981–1984 och var under en tid fransk representant för Unesco.[12] 1998 var hon med och startade aktivistnätverket Attac.[13]
Bland hennes verk märks På kvinnans sida (La cause de femmes, 1973; utgiven på svenska 1978) samt medverkan i antologin Programme commun de femmes (1978) där kvinnans grundläggande behov inom juridik, medicin, utbildning och yrkesliv diskuteras och förslag ges på lösningar.
Hon har tilldelats Hederslegionen (2006) och franska Nationalförtjänstorden (2010).
|