Gera (släkt)

Denna artikel kommer att ta upp ämnet Gera (släkt), som har väckt stort intresse i det samtida samhället. Gera (släkt) är ett ämne av relevans både inom den akademiska och sociala sfären, eftersom det utövar ett betydande inflytande på olika aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer olika perspektiv och tillvägagångssätt relaterade till Gera (släkt) att analyseras, vilket ger läsaren en heltäckande bild av ämnet. Dess ursprung, utveckling, inverkan och möjliga framtida implikationer kommer att utforskas, i syfte att främja en djupare förståelse av Gera (släkt) och dess relevans idag.

Gera
Upphöjd1561 friherrlig
† Utslocknad i Sverige
Utslocknad1611–1613
SvärdssidanJöran Holgersson Gera
SpinnsidanBeata Karlsdotter Gera

Gera är en medeltida utdöd svensk frälsesläkt, tidigast belagd i Östergötland i slutet av 1300-talet då Knut Nilsson (Gera) var häradshövding i Skärkinds härad. Knut kallade sig dock inte Gera. Namnet har upptagits efter släktens vapenbild, en spets nerifrån, vilken under 1500-talet tolkades som en kil (fsv: gere). Släkten blev 1561 friherrlig. Släktnamnet är tidigast känt från Wittenbergs universitets matrikel 1539 men användes inte bevisligen av någon i släkten i Sverige förrän 1562. Ätten dog ut på svärdssidan 1588 och på spinnsidan omkring 1612, innan Sveriges Riddarhus grundades 1625, varför den aldrig introducerades där som adelsätt.

Vapen: En röd eller blå sköld med spets av guld eller silver nedifrån. Bred vid basen, på hjälmen en kvast av påfågelsfjädrar [1]

Kända medlemmar av släkten är:

  1. Knut Nilsson (Gera), gift med Birgitta Magnusdotter, dotter till Magnus Johansson (Öjar Niklissons ätt) och Elin Lydersdotter.
    1. Karl Knutsson, riksråd, son till Knut Nilsson.
      1. Holger Karlsson, lagman i Närke och Östergötland.
        1. Jöran Holgersson, friherre.
        2. Karl Holgersson, lagman i Östergötland.
          1. Beata Karlsdotter Gera, avled något av åren 1611–1613 och med henne utdog släkten Gera.

Källor

Noter

  1. ^ Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättartaflor (1875), av Bernhard Schlegel