Göran Gyllenstierna (riksmarskalk)

I dagens värld är Göran Gyllenstierna (riksmarskalk) ett ämne som har fått stor relevans och intresse inom olika områden. Oavsett om det är dess inverkan på samhället, dess inflytande på populärkulturen eller dess betydelse i historien, har Göran Gyllenstierna (riksmarskalk) fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Från dess ursprung till dess nuvarande utveckling har Göran Gyllenstierna (riksmarskalk) varit föremål för studier, debatt och kontroverser, vilket har genererat oändliga olika åsikter och perspektiv. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av Göran Gyllenstierna (riksmarskalk), analysera dess inverkan och diskutera dess relevans i det aktuella sammanhanget.

Göran Gyllenstierna
Riksmarskalken greve Göran Gyllenstierna (1724-1799).
Född11 april 1724[1][2][3]
Död17 maj 1799[1][2][3] (75 år)
Norrköping[1][2][3], Sverige
BegravdBälinge kyrka[4]
Medborgare iSverige
Utbildad vidLunds universitet[4]
Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg
SysselsättningPolitiker, ämbetsman
Befattning
Riksråd (1765–1769)
Sveriges riksmarskalk (1781–1788)
Politiskt parti
Mösspartiet
MakaEva Maria Ribbing
(g. 1754–1799)[4]
FöräldrarNils Gyllenstierna[1][2][3]
Ulrika Juliana Gyllenstierna[5][4]
SläktingarCarl Gustaf von Liewen (syskon)
Utmärkelser
Riddare av Nordstjärneorden (1765)[4]
Kommendör av Nordstjärneorden (1766)[4]
Riddare och Kommendör av Kungl Maj:ts Orden (1772)[4]
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Göran Nilsson Gyllenstierna af Björksund och Helgö, född 11 april 1724, död 17 maj 1799 i Norrköping, var en svensk greve av Gyllenstierna af Björksund och Helgö och riksmarskalk.

Biografi

Göran Gyllenstierna var son till riksrådet Nils Gyllenstierna, greve till Björksund och Helgö, och överhovmästarinnan Ulrika Juliana Brahe.

Han inskrevs efter slutade studier i Lund och Uppsala 1742 som auskultant i Svea hovrätt, utnämndes samma år till kammarherre och 1750 till lagman över Närkes lagsaga, vilken lagsaga han 1759 bytte mot Södermanlands lagsaga.

1762 erhöll han avsked med landshövdings titel. Fastän han vid riksdagarna föga deltagit i partistrider blev han vid mössornas seger 1765 utkorad till riksråd.

Som kusin med Erik Brahe och svåger med Gustav Jakob Horn hörde han till hattarnas motståndare. Gyllenstierna motsatte sig i likhet med de övriga mössorna i rådet 1768 sammankallandet av en riksdag. Vid mössornas fall 1769 blev han jämte sina ämbetsbröder avsatt från rådsämbetet. När på våren 1772 mössorna ånyo grep makten över regeringen, erhöll Gyllenstierna kallelse att återinträda i rådet, men avböjde detta anbud.

Gyllenstierna föredrog det enskilda livets lugn framför det offentliga livets utmärkelser och stormar. 1781 lyckades dock Gustav III övertala honom att emottaga riksmarskalksstaven och den därmed sammanhängande rådsvärdigheten. "Hans namn var en prydnad för hovet och rådkammaren, vilket väl även inverkade på valet" (Odhner), något politiskt inflytande erhöll han icke. År 1787 erbjöd konungen Gyllenstierna genom Elis Schröderheim furstlig värdighet, men den gamle magnaten svarade, att han ej kunde annat än anse det som en onåd, om någon förändring skedde i det stånd, vari han var född, levat och tänkte dö. 1788 nedlade han sina ämbeten.

"Om dygder danade män för stora ämbeten", skriver Schröderheim i sina anteckningar till Gustav III:s historia, "så hade grefve Gyllenstierna tagit företrädet för de fleste".

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på artikeln Gyllenstierna, Göran Nilsson  Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.

Noter

  1. ^ Theodor Westrin (red.), Nordisk familjebok : Gossler - Harris, vol. 10, 1909, s. 773, läs online.
  2. ^ Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon, 1906, s. 431, läs online.
  3. ^ Nils Bohman (red.), Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok. 3 G-H, vol. 3, Albert Bonniers Förlag, 1946, s. 200, läs onlineläs online.
  4. ^ Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, vol. 3, 1927, s. 353, läs online.
  5. ^ Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män : 6. Hartman-Järta, vol. 6, 1840, s. 363, läs onlineläs online.