I den här artikeln kommer vi att ta upp frågan om Franz von Schönthan från olika perspektiv i syfte att erbjuda en heltäckande och komplett vision av denna fråga. Vi kommer att utforska dess historia, dess implikationer i dagens samhälle, de framsteg och utmaningar som har uppstått kring den, såväl som experters och opinionsbildares åsikter i ämnet. Franz von Schönthan är ett ämne som har genererat stort intresse och debatt inom olika områden, så det är avgörande att fördjupa sig i dess förståelse och analys för att få en bredare och berikande syn på det. Genom den här artikeln avser vi att erbjuda ett detaljerat och rigoröst förhållningssätt till Franz von Schönthan, med avsikten att bidra till kunskap och reflektion kring detta ämne.
Franz von Schönthan | |
![]() | |
Född | 20 juni 1849[1][2] Wien[3] |
---|---|
Död | 2 december 1913[1][2] (64 år) Wien[4] |
Begravd | Döblings begravningsplats |
Medborgare i | Österrike |
Sysselsättning | Manusförfattare, journalist, författare, scenskådespelare |
Barn | Franzhans von Schönthan (f. 1884) |
Släktingar | Paul von Schönthan (syskon) |
Redigera Wikidata |
Franz von Schönthan, född den 20 juni 1849 i Wien, död där den 2 december 1913, var en österrikisk lustspelsförfattare.
von Schönthan var först sjöofficer och sedan skådespelare, men ägnade sig åt teaterförfattarskap efter den stora framgången med Das Mädchen aus der Fremde 1879. Bland hans många, särskilt i Tyskland, men även i Sverige mycket omtyckta pjäser märks Krieg im Frieden (1880; "Krig i fred", samma år), Unsere Frauen (1881; "Våra fruar", samma år), båda skrivna tillsammans med Gustav von Moser, Roderich Heller (1883; "Roderik Heller", samma år), Der Raub der Sabinerinnen (1885; tillsammans med brodern Paul; "Sabinskornas bortrövande", samma år).
Andra av hans medarbetare var Franz Koppel-Ellfeld, Fedor von Zobeltitz, Rudolf Presber, Rudolf Oesterreicher och greve Baudissin. Litterärt har de av eftervärlden ansetts vara utan värde. von Schönthans stycken har uppfattats som harmlösa och komiska; deras ersättare, de franska farserna, har däremot påståtts sällan vara det förra.
|