I dagens värld är Främlingen på Wildfell Hall ett ämne som har fått mer och mer relevans i samhället. Med tidens gång har betydelsen av Främlingen på Wildfell Hall blivit uppenbart avgörande inom olika områden, från det personliga till det professionella. Fler och fler människor är intresserade av att lära sig om Främlingen på Wildfell Hall och hur det påverkar deras liv. Det är därför vi i den här artikeln kommer att undersöka i detalj allt som har med Främlingen på Wildfell Hall att göra, från dess ursprung till dess inflytande idag. Dessutom kommer vi att analysera dess roll i olika sammanhang och hur vi kan anpassa oss till de förändringar som Främlingen på Wildfell Hall presenterar. Gör dig redo att ge dig ut på en upptäcktsresa om Främlingen på Wildfell Hall och dess inverkan på vårt samhälle!
Främlingen på Wildfell Hall | |
![]() Första sidan i originalutgåvan. | |
Författare | Anne Brontë |
---|---|
Originaltitel | The Tenant of Wildfell Hall |
Originalspråk | Engelska |
Översättare | Maria Ekman |
Land | Storbritannien |
Genre | Brevroman |
Utgivningsår | Juni 1848 |
Först utgiven på svenska | 2004 |
Huvudpersoner | Gilbert Markham Helen Huntingdon |
Del i serie | |
Föregås av | Agnes Grey |
Främlingen på Wildfell Hall (original: The Tenant of Wildfell Hall) är en brevroman från 1848 av Anne Brontë. Den översattes år 2004 till svenska.
Romanen berättas av jagpersonen Gilbert Markham men också genom en dagbok av titelpersonen Helen Huntingdon.
I början hyr Helen under namnet Mrs Graham Wildfell Hall av ägaren Frederick Lawrence och bor där med sin lille son. Hon lever rätt isolerat och grannarna är nyfikna. En av dem, Gilbert Markham, blir förälskad i henne, visar vänlighet mot pojken och lyckas bli Helens vän. Hon ägnar sig åt målning för att försörja sig och sonen och säger sig vara änka. Men det är inte sant; hon har flytt från sin man Arthur Huntingdon, som är alkoholist och sexuellt utsvävande.
Romanen blev en publikframgång men kritiserades hårt på grund av sin realistiska bild av alkoholism och att Helens flykt från sin make skildras positivt. En kritiker skrev att boken ”avslöjade en morbid förkärlek för råhet”. I sitt förord till andra upplagan skrev Anne Brontë:
Jag vill påstå att när vi har att göra med lasten, och med lastbara gestalter, är det bättre att skildra dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå. --- Det ringa pund Gud har skänkt mig ska jag försöka förvalta på allra bästa sätt, om jag förmår roa ska jag också försöka göra nytta, och när jag anser det som min plikt att uttala en motbjudande sanning skall jag också, med Guds hjälp, uttala den, även om det skulle vara till skada för mitt goda namn och ske på bekostnad av såväl läsarens som mitt eget omedelbara nöje.
Skildringen av Arthur Huntingdon anses vara inspirerad av författarens alkoholiserade bror Branwell Brontë.
|