I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Färgfältsmåleri. Från dess ursprung till dess tillämpningar idag har Färgfältsmåleri spelat en viktig roll inom olika områden i det dagliga livet. Genom en detaljerad analys kommer vi att fördjupa oss i de olika aspekterna som gör Färgfältsmåleri till ett relevant ämne värt att undersöka. Från dess fördelar till dess utmaningar kommer vi att ta upp de olika perspektiven kring Färgfältsmåleri, och erbjuda en heltäckande bild som gör det möjligt för läsaren att bättre förstå dess betydelse i den samtida världen. Följ med oss på denna spännande rundtur i Färgfältsmåleri och upptäck allt detta tema har att erbjuda.
| No. 61 (Rust and Blue) | |
|---|---|
| Mark Rothko, 1953 | |
| olja på duk | |
| 293 × 234 cm (h×b) | |
| Museum of Contemporary Art, Los Angeles
Länk till bilden (Information om upphovsrätt) |
Färgfältsmåleri (engelska: Color-field painting) betecknar en stil som från slutet av 1940-talet utvecklades av amerikanska abstrakta expressionister som Barnett Newman, Mark Rothko och Clyfford Still.[1] De arbetade med stora, enfärgade ytor, till skillnad från andra abstrakta expressionister som sysslade med action painting, eller spontanism, som Willem de Kooning och Jackson Pollock. Andra kända konstnärer inom färgfältsmåleri var till exempel Adolph Gottlieb och Robert Motherwell.[2]
| Turnsole | |
|---|---|
| Kenneth Noland, 1961 | |
| akryl på duk | |
| 239 × 239 cm (h×b) | |
| Museum of Modern Art (MoMA), New York
Länk till bilden (Information om upphovsrätt) |
Under slutet av 1950-talet kom en andra generation konstnärer inom färgfältsmåleriet, med bland andra Helen Frankenthaler, Morris Louis, Kenneth Noland, Jules Olitski, och Frank Stella, vilka mer betonade formalism än det expressiva uttrycket. Dessa fjärmade sig från den abstrakta expressionismen och kom under 1960-talet att räknas till så kallad post-målerisk abstraktion (post-painterly abstraction).[2][3]
Termen färgfältsmåleri, color field painting, myntades dock inte förrän 1970, av konstvetaren Irvine Sandler, som i boken Abstract Expressionism avhandlade denna stil av främst Clyfford Still, Mark Rothko och Barnett Newman i ett kapitel kallat just The Colour Field Painters.[1][4]
|