Den här artikeln kommer att ta upp frågan om Erik Lindström (litteraturvetare), som har fått stor relevans de senaste åren. Sedan sitt ursprung har Erik Lindström (litteraturvetare) väckt otaliga åsikter och debatter som har polariserat samhället. Det är därför det är av yttersta vikt att analysera detta fenomen på djupet och objektivt, för att förstå dess implikationer på olika områden, från det sociala till det ekonomiska. Likaså kommer inverkan av Erik Lindström (litteraturvetare) i olika kulturella sammanhang att utforskas, liksom de möjliga framtidsperspektiv som kan uppstå från dess utveckling. Genom reflektion och kritisk analys kommer vi att försöka belysa de olika aspekterna av Erik Lindström (litteraturvetare), för att främja en konstruktiv och berikande debatt kring detta ämne.
Erik Lechard Lindström, född 2 juli 1891 i Göteborg, död 21 februari 1970 i Uddevalla, var en svensk litteraturvetare.
Lindström blev filosofie kandidat år 1914, filosofie magister 1916, filosofie licentiat 1916 samt filosofie doktor och docent i litteraturhistoria vid Göteborgs högskola 1925. Han var vikarierande adjunkt vid Skara högre allmänna läroverk 1921–1922, blev extra lärare vid högre latinläroverket i Göteborg 1927 och var lektor vid högre allmänna läroverket i Uddevalla 1929–1957. Han var litterär rådgivare och styrelseordförande i Förlags AB Hermes från 1946.
Lindström var Göteborgs högskolas studentkårs vice ordförande 1917–1918 och vårterminen 1923. Han var förlikningsman i arbetstvister i västra distriktet 1935–1945. Han invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1945. Han författade Strindbergs Mäster Olof-dramer (1921), Walter Scott och den historiska romanen och novellen i Sverige (1925), Charles Dickens (1930), Nordiska folklivsskildringar (1932) och var medutgivare av Vår litteratur (1–4, 1942–1945).
Erik Lindström är begravd på Ramneröds kyrkogård.
|