Numera är Eeva Kilpi ett ämne som fått stor relevans i samhället. Dess inverkan återspeglas i olika områden av det dagliga livet, från politik till populärkultur. I den här artikeln kommer vi att utforska implikationerna och innebörden av Eeva Kilpi, analysera dess utveckling över tid och dess inflytande på den samtida världen. Dessutom kommer vi att undersöka hur Eeva Kilpi har format hur vi interagerar med miljön och med andra människor, samt dess roll i att forma våra individuella och kollektiva upplevelser. Eeva Kilpi är ett fenomen som inte är begränsat till en enskild samhällssfär, utan överskrider gränser och barriärer och skapar diskussioner och debatter på alla nivåer.
Eeva Kilpi | |
![]() Eeva Kilpi, 25 oktober 2008. | |
Född | Eeva Karin Salo 18 februari 1928[1][2][3] (97 år) Hiitola[1] |
---|---|
Medborgare i | Finland |
Utbildad vid | Helsingfors universitet, filosofie kandidat, [4] ![]() |
Sysselsättning | Poet, författare[1] |
Befattning | |
Ordförande (1970–1975) | |
Make | Mikko Kilpi (g. 1949–1966) |
Utmärkelser | |
Statspriset för litteratur (1968) Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden (1974) Runebergspriset (1990)[5][6] Tack för boken-medaljen (2002)[7][8] Aleksis Kivipriset (2017) Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden (2024)[9] | |
Redigera Wikidata |
Eeva Kilpi, född Salo 18 februari 1928 i Hiitola i Karelen,[10] är en finländsk författare och poet.
Kilpi arbetade under en kort period som lärare men har i övrigt levt som författare i Esbo. 1939 flydde Kilpis familj från Karelen undan ryssarna.
Eeva Kilpi född Salo växte upp i Hiitola på Karelska näset. Familjen evakuerades under vinter- och fortsättningskriget. Eeva Kilpi tog studenten vid samskolan i Imatra 1946 och bedrev därefter akademiska studier vid Helsingfors universitet.
Hon var klar med sin filosofie kandidatexamen 1953 och var därefter verksam som lärare i engelska vid Helsingin kaksoisyhteislyseo (före detta Viborgs lyceum i Helsingfors) fram till 1959 då hon gjorde sin författardebut. Hon tillhörde Finlands Författarförbunds styrelse 1971–1973 och var ordförande i Finlands PENklubb 1970–1975.
Mellan 1949 och 1966 var Eeva Kilpi gift med poeten Mikko Kilpi, med vilken hon har tre söner. [11]
Eeva Kilpi skriver på finska och har publicerat noveller, romaner, poesi och essäer. Hennes verk är översatta till ett 20-tal språk. I såväl dikter som prosa skriver hon ur ett kvinnligt perspektiv, och i många verk är huvudpersonen en stark och självständig kvinna.[12] Under 1960-talet skrev Eeva Kilpi flera novellsamlingar och romaner där hon skildrar motsättningar mellan könen, mellan kropp och intellekt, stad och land
Kvinnors sexualitet skildras i diktsamlingen Sånger om kärlek, utgiven 1972 (på svenska 1980), och romanen Tamara, 1972 (1974). I Tamara är huvudpersonen en ogift kvinna som hämningslöst lever ut sin sexualitet med olika män, och skildringen är erotiskt frispråkig. En manlig vän som är romanens berättare har ett skärpt intellekt men är fysiskt funktionshindrad och impotent. Eeva Kilpi menar att det krävs en förening av dessa två ytterligheter av mänskliga manifestationer för att kärlek och utveckling ska ske.
I diktsamlingen Sånger om kärlek skildrar hon med humor och värme den vardagliga sexualiteten där den mänskliga kroppens fel och brister, rynkor och starr inte utgör hinder för kärlekens sinnliga utlevelse.[13] Sånger om kärlek har utgivits i flera upplagor i Sverige, och flera dikter har tonsatts.[14][11] Med Tamara fick Eeva Kilpi ett internationellt genombrott, och romanen har översatts till många språk.[12]
Dödens närvaro är uttalad i flera av Kilpis verk. I Bröllopsdansen, 1973 (1981), är huvudpersonen en kvinna som befinner sig i ett övergångsskede i livet och som tillbringar en tid i ett gammalt släkttorp. Död och förfall presenteras i form av höst och en gammal hund som dör och begravs. Att leva i samklang med naturen är centralt tema. Diktsamlingen Innan döden, 1982 (1984), skildrar hur fadern tynar bort och dör. I romanen Evakuerade för livet, 1983 (1985), finns också faderns död i centrum men med den karelska hembygden som spelplats.[13]
Människans plats i naturen och den negativa påverkan som urbanisering och teknisk utveckling medför är ett viktigt tema för Kilpi. I en intervju bejakar hon beskrivningen av henne som "pacifist, vegetarian och humanekolog".[15] Kilpi har aldrig slutat hoppas på att Karelen skall återlämnas till Finland. Hon har också kallats "en blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist".[13] I diktsamlingen Animalia, 1987 (1988), är naturen i fokus, och människan, djuren och växterna samexisterar på lika villkor.[13][11]
I de självbiografiska romanerna Vinterkrigets tid, 1989 (1990), Längtans tid, 1990 (1991), och Fortsättningskrigets tid, 1993 (1995), skildrar Kilpi det andra världskriget ur ett kvinnligt perspektiv, i motsats till exempelvis Väinö Linnas Okänd soldat.[13]
I Gränslöshetens tid, 2001 (2005), återvänder hon till barndomen i Karelen. En otäck barndomshändelse utgör bakgrund till författarens uppmärksammande av djurens lidande. Relationen till modern och framför allt farmodern skildras och bearbetas på ett sätt som kan sägas utgöra en fortsättning på teman från diktsamlingen Tack för igår, 1996 (1998). Denna kom till efter moderns död.[15]
|