För närvarande har Diskussion:Konjunktiv blivit ett ämne av allmänt intresse för samhället. Sedan dess uppkomst eller upptäckt har Diskussion:Konjunktiv fångat uppmärksamheten hos forskare, experter och allmänheten och genererat oändliga debatter, åsikter och studier kring dess betydelse, betydelse och återverkningar. Genom historien har Diskussion:Konjunktiv spelat en avgörande roll i olika sammanhang, från det vetenskapliga och tekniska området till det kulturella och sociala området. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna av Diskussion:Konjunktiv, analysera dess inverkan och relevans inom olika områden och dess inflytande på dagens samhälle.
Jämför gärna med den tyska Wikipedia sida om Konjunktiv - konjunktiv används fortfarande en hel del och mycket mera komplext (tyvärr kanske för många) än vad svenska Wiki säger.] Ieml (diskussion) 30 januari 2022 kl. 16.35 (CET)
"hade" används väl mer eller åtminstone lika mycket som "vore"? istället för "skulle ha varit" sägs ofta "hade varit", och istället för "skulle kunna", "kunde" ("Men det KUNDE ju vara så, i alla fall!"). Satt i det här ljuset tycker jag konjunktiven verkar härligt odöd^^ //Johan
Vilket modus har böjningarna "måste", "borde", "hade" och "skulle"? cw 17 augusti 2007 kl. 10.12 (CEST)
* Måste = indikativ * Borde = konjunktiv (svagare form av bör) * Hade = indikativ * Skulle = indikativ
Jakobi 20 december 2008 kl. 04.24 (CET)
Texten anger att endast den konditionala användningen av konjunktiv har överlevt. Det finns en "huvudanvändning" till, nämligen i indirekt anföring - och då kanske särskilt om man inte vill gå i god för att det uttalande som citeras är riktigt. En typisk användning (efter det gamla mönstret men i en modern text), från Göran Malmqvists inledning till sin översättning av Dao de jing (2008):
Jag har även hittat denna användning sporadiskt i texter av Jan Guillou.
Går vi litet längre tillbaka, till Röde Orm (som ju Frans G. Bengtsson mycket medvetet försåg med många gamla verbformer), så torde där huvuddelen av imperfektkonjunktivformerna återfinnas just i indirekt anföring. Jörgen B (disk) 30 maj 2013 kl. 04.16 (CEST)
Det är ju välbekant att man i fackkretsar i dag föredrar termen preteritum i stället för imperfekt för dåtidsformen av verb i "vanligt" modus (alltså indikativ, fast detta oftast inte påpekas explicit). Jag vill inte alls utesluta att något liknande görs för konjunktiv; men jag har faktiskt inte träffat på sammanställninge preteritum konjunktiv innan jag lusläst denna artikel. Den lades in som sidoform här år 200?, och gjordes till huvudform i denna redigering år 2012, med motiveringen ändrade imperfekt till preteritums förmån då detta ändrats i svensk grammatik.
Jag skulle dock vilja se något belägg för att denna "ändring i svensk grammatik" också gäller konjunktiven, eller åtminstone en försäkran om att sammanställningen "preteritum konjunktiv" verkligen förekommer i moderna svenska språkläror. Eftersom dels kunskap om konjunktiv knappast verkar att vara något centralt lärandemål i modern undervisning i svenska, och dels med en viss rätt språkvetare ofta verkar att vilja se skillnaden mellan (det som förr hette) "presens konjunktiv" och "imperfekt konjunktiv" som mer modal än temporal, så förhåller jag mig litet avvaktande.
Med andra ord misstänker jag att de som försöker producera moderna svenska språkläror ofta antingen inte tar upp konjunktiver, eller tar upp dem med enbart modusterminologi (t. ex. "optativ" för presenskonjunktiven och "konjunktiv" för imperfektkonjunktiven). Jag kan ha fel; och det går också att argumentera för en bibehållen tempusuppdelning utifrån språkkänslans association av formerna (snarare än funktionerna). Därför är jag helt beredd att acceptera beteckningen "preteritum konjunktiv" som biform och eventuellt huvudform - om denna någon gång i framtiden bleve belagd. Till dess lägger jag på en mall.
Med vänlig hälsning, Jörgen B (disk) 31 maj 2013 kl. 21.03 (CEST)
Texten om konjunktiv i svenskan är lite snurrig med godtycklig styckeindelning, isolerade meningar, upprepningar och skutt fram och tillbaka mellan ämnen. Teoretisk kunskap i språkstruktur har uppenbarligen inte omsatts i praktik av användarna. Det som står verkar kunna sammanfattas såhär:
Dessa kärnsatser kan man (jag eller den/de som hinner först) kanske utgå från för att skriva en lite mer sammanhängande text som naturligtvis även omfattar den nuvarande textens övriga, mer detaljerade information. Så till definitionerna:
I inledningen står det att konjunktiv har övertagit funktioner från det försvunna moduset optativ. I avsnittet om svenska språket nämns en "ursprunglig konjunktiv (...) funktion".
För det första, är det verkligen det som har hänt? Och oavsett vilket, är det verkligen så man meningsfullast kan beskriva det? Det observerbara är att separata optativmodus försvunnit och konjunktiv numera bl.a. har en optativ funktion. Språkhistoriskt kan det kanske vara intressant att veta att optativ en gång i tiden utgjort ett separat modus, men att just optativ ingår i konjunktiv är ju inget man behöver poängtera särskilt i inledningen. Möjligtvis kan man påpeka att det inte nödvändigt måste ingå i konjunktiv. Det finns ingen någon "ursprunglig konjunktiv", eftersom språk ju alltid är och har varit i förändring, även förr i tiden.
Konjunktiv beskrivs allra först i egenskap av att den har "funktion som predikat i vissa bisatser som har med hypotetiska och möjliga förhållanden att göra". Är det inte en tillräcklig generell definition, att konjunktiv som verbböjning i olika språk markerar hypotetiska förhållanden på olika sätt – oavsett hur den har gjort, gör och tycks komma att göra det? 83.249.154.121 4 september 2015 kl. 10.59 (CEST)