Christopher Kelk Ingold
I nästa artikel ska vi fördjupa oss i Christopher Kelk Ingold, ett ämne som har väckt stort intresse de senaste åren. Det är en fråga som berör människor i alla åldrar och i olika delar av världen och genererar en betydande inverkan på dagens samhälle. Utefter dessa linjer kommer vi att undersöka de olika aspekterna relaterade till Christopher Kelk Ingold, inklusive dess historia, dess inflytande på populärkulturen, dess implikationer i vardagen och möjliga lösningar eller tillvägagångssätt för att ta itu med denna fråga. Dessutom kommer vi att utforska åsikterna från experter och personer som är involverade i Christopher Kelk Ingold, för att få en mer fullständig och tillförlitlig förståelse av dess betydelse och relevans idag.
| Sir Christopher Kelk Ingold | |
| Född | 28 oktober 1893 London i Storbritannien |
|---|---|
| Död | 8 december 1970 (77 år) Edgware, London |
| Nationalitet | England |
| Forskningsområde | Kemi |
| Institutioner | Imperial College London University of Leeds University College London |
| Alma mater | Imperial College London |
| Doktorandhandledare | Jocelyn Field Thorpe |
| Nämnvärda studenter | Ronald Gillespie Ronald Sydney Nyholm |
| Känd för | Organiska reaktionsmekanismer, Cahn-Ingold-Prelog-regler, Thorpe-Ingold-regler |
| Nämnvärda priser | Royal Medal (1952), Davymedaljen (1946) |
Sir Christopher Kelk Ingold, född den 28 oktober 1893 i London, död den 8 december 1970 i London var brittisk kemist och professor i organisk kemi.
Biografi
Ingold började sina vetenskapliga studier vid Hartley University College i Southampton (numera Southampton University) 1913 och tog en extern examen vid University of London. Efter en kort tid vid Imperial College, London och en tids krigstjänst, som vetenskapsman, tog lngold en magisterexamen, återigen vid University of London. Han återvände därefter till Imperial College för att arbeta med Jocelyn Field Thorpe, och tog sin doktorsexamen 1918 och en DSC 1921.
År 1924 flyttade lngold till universitetet i Leeds där han tillbringade sex år som professor i organisk kemi. Han återvände till London 1930, och tjänstgjorde i 24 år som chef för Kemiska institutionen vid University College London, från 1937 fram till sin pensionering 1961.
Under sin studie av alkylhalider, fann Ingold bevis för två möjliga reaktionsmekanismer för nukleofila substitutionreaktioner. Han fann att de flesta sekundära och tertiära alkylhalogenider genomgick en mekanism med två steg (S N 1) medan de flesta primära alkylhalogenider genomgick en en-steg mekanism (S N 2). Denna slutsats grundar sig på konstaterandet att reaktioner av de flesta sekundära och tertiära alkylhalogenider med nukleofiler var enbart beroende av koncentrationen av alkylhalogeniden.
Samtidigt upptäckte han att primära alkylhalider, vid reaktion med nukleofiler, är beroende av både koncentrationen av alkylhalogeniden och koncentrationen av nukleofilen.
Från omkring 1926, drev Ingold och Robert Robinson en het debatt om de elektroniskteoretiska ansatser för organiska reaktionsmekanismer.
Sir Christopher Ingold mottog Longstaff medalj i Royal Society of Chemistry 1951, den kungliga medaljen av Royal Society år 1952, och adlades 1958. Kemiinstitutionen vid University College London är nu inrymt i Sir Christopher Ingold-byggnaden, som invigdes 1969.
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
|