I den här artikeln kommer vi att utforska allt som har med Archibald MacLeish att göra, från dess ursprung till dess inflytande på dagens samhälle. Archibald MacLeish har varit ett återkommande tema genom historien, dess effekter har studerats brett och diskuterats inom olika områden. Från sitt ursprung till nutid har Archibald MacLeish genererat motstridiga åsikter och har väckt otaliga frågor om dess relevans och roll i vårt samhälle. Genom den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i en djupgående analys av Archibald MacLeish och dess inflytande på olika aspekter av det dagliga livet, och lyfta fram dess betydelse idag och dess projektion in i framtiden.
Archibald MacLeish | |
![]() Archibald MacLeich. | |
Född | 7 maj 1892 Glencoe, Illinois |
---|---|
Död | 20 april 1982 (89 år) Boston, Massachusetts |
Yrke | Författare, Jurist |
Nationalitet | Amerikansk |
Språk | engelska[1] |
Genrer | Poesi, drama, essäer |
Archibald MacLeich, född den 7 maj 1892 i Glencoe i Illinois, död den 20 april 1982 i Boston i Massachusetts, var en amerikansk författare och jurist.
MacLeichs far var en köpman av skotsk härkomst och hans mor universitetsprofessor och han växte upp på en gård vid Lake Michigan. Han är morbror till skådespelaren Bruce Dern.
Han gick i Hotchkiss School 1907–1911 innan han började vid Yale University, där han studerade engelska, valdes till Phi Beta Kappa, och antogs till Skull and Bones Society. Han fortsatte därefter i Harvard Law School, där han var redaktör för Harvard Law Review.
MacLeichs studier avbröts av första världskriget, där han först tjänstgjorde som ambulansförare och senare som artillerikapten. Efter kriget tog han examen vid juristlinjen 1919, undervisade i juridik under en termin och arbetade sedan en kort tid som redaktör vid The New Republic. Han praktiserade därefter tre år på en advokatbyrå.
År 1923 flyttade han med sin fru till Paris i Frankrike, där de gick med i en grupp av utvandrade litterära auktoriteter, som inkluderade Gertrude Stein och Ernest Hemingway. Han återvände till USA 1928 och från 1930 till 1938 arbetade han som skribent och redaktör för Fortune Magazine, under vilken han också blev allt mer politiskt aktiv, särskilt av antifascistiska orsaker.
MacLeich var chef för Library of Congress 1939–1944. Nomineringen av Franklin D. Roosevelt till uppdraget var en kontroversiell och mycket politisk manöver förenat med flera utmaningar. Hans karriär inom biblioteket och public service kom inte av en brinnande längtan inifrån, utan från en kombination av uppmaning av en nära vän Felix Frankfurter och den gjorda nomineringen. Roosevelt önskade någon med liknande politisk inställning till tjänsten och för att övertyga den amerikanska allmänheten om att New Deal fungerade och att han hade rätt att försöka få en tredje mandatperiod som president.
Under andra världskriget var MacLeish även direktör för krigsdepartementets kontor för fakta och statistik och biträdande direktör för kontoret av krigsinformation. Dessa arbeten var starkt involverad i propagandan och var väl lämpade för MacLeishs talanger. Han hade skrivit en hel del politiskt motiverade arbeten under det föregående årtiondet. Han tillbringade också ett år som biträdande statssekreterare för Public Affairs och ytterligare ett år som representant för USA i bildandet av Unesco. Efter detta avgick han från offentlig tjänst och återvände till den akademiska världen.
År 1949 blev MacLeish Boylston-professor i retorik och talekonst vid Harvard. Han höll denna position fram till sin pensionering 1962. År 1959 vann hans pjäs JB Pulitzerpriset för Drama. Från 1963 till 1967 var han John Woodruff Simpson-universitetslektor vid Amherst College.
I sin gärning som diktare började MacLeich som modernist, påverkad av T. S. Eliot och Ezra Pound, men uttryckte senare politiskt och socialt engagemang. Han var den litterära person som spelade den viktigaste rollen i att befria Ezra Pound från S:t Elisabeths Hospital i Washington DC, där denne satt inspärrad för högförräderi mellan 1946 och 1958. MacLeish tidiga arbete var mycket traditionellt modernistiska och accepterade det samtida modernistiska inställningen att en poet isolerades från samhället. Hans mest kända dikt, "Ars Poetica", innehåller ett klassiskt uttalande av den modernistiska estetik: "En dikt ska inte betyda utan vara". Han bröt senare med modernismens rena estetik.