Användare:Magnus242/Verkstad

Slaget om Moskva
Del av östfronten under andra världskriget
Ägde rum 2 oktober 1941 - 7 januari 1942 Plats Utkanterna av Moskva, Sovjetunionen Resultat Sovjetisk seger
Stridande
Nazityskland	Sovjetunionen
Befälhavare och ledare
Fedor von Bock Heinz Guderian	Georgij Zjukov Aleksandr Vasilevskij
Styrka
1 150 000 man 1 000 stridsvagnar 14 000 kanoner 950 flygplan	1 300 000 man 849 stridsvagnar 20 000 kanoner 677 flygplan

Slaget om Moskva är benämningen på den stora tyska offensiven mot Sovjetunionens huvudstad Moskva och Röda arméns motoffensiv under hösten–vintern 1941-42.

Kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen inleddes 22 juni 1941 med en jättelik invasion. Kriget på andra världskrigets östfront hade startat, ett krig som skulle bli det blodigaste och mest intensiva som någonsin utkämpats mellan två stater. De sovjetiska försvararna togs med överraskning och led kolossala förluster under sommaren och hösten. Till Hitlers och tyska arméledningens förvåning kollapsade emellertid inte Röda armén, istället hårdnade motståndet efterhand. Hösten 1941 såg läget ändå hopplöst ut för Röda armén. Trots intensivt regnande som förvandlade de flesta vägar till lerstigar fortsatte den tyska offensiven. I Kiev togs i september inte mindre än 665 000 krigsfångar.

Den tänkta slutoffensiven mot Moskva inleddes 2 oktober under ledning av fältmarskalk Fedor von Bock. Drygt en vecka senare tog Georgij Zjukov över ansvaret för försvaret av huvudstaden.

Från Ostasjkov i norr till Sumy söder försvarade tre sovjetiska fronter vägarna till Moskva. Sammanlagt förfogade de tre fronterna över 1,25 miljoner man, 1050 stridsvagnar och över 10 000 artilleripjäser samt granatkastare.^[1] Genom det tyska uppehållet i framryckningen mot Moskva för att genomföra bland annat inringningen vid Kiev fick Röda Armén en frist att organisera försvaret av Moskva och bygga befästa försvarslinjer. Många av förbanden var nyuppsatta förband som hade fått en snabb och tämligen summarisk utbildning.

Västfronten

Västfronten under befäl av Ivan Konev ansvarade för fronten från Ostasjkov söderut till Jelnja. Fronten var den starkaste av de tre fronterna som försvarade Moskva och förfogade över cirka 540 000 man, 486 stridsvagnar och 4029 kanoner. Dess sex arméer med 30 skyttedivisioner var alla grupperade längs med fronten utan några större reserver eller någon andra försvarslinje, då Reservfronten till stor del låg grupperad bakom Västfronten.^[2] Från norr till söder så var 22:a armén, 29:e armén, 30:e armén, 19:e armén, 16:e armén och 20:e armén grupperade.

Reservfronten

Reservfronten under befäl av Semjon Budjonnyj ansvarade för fronten från Jelnja söderut till Kirov samt utgjorde en andra försvarslinje bakom Västfronten. Fronten förfogade över cirka 470 000 man, 301 stridsvagnar och 4752 kanoner. Av dess sex arméer med 28 skyttedivisioner var bara två grupperade i den direkta frontlinjen.^[2] I frontlinjen var 24:e armén och 43:e armén grupperade, bakom fronten så var 33:e armén grupperad öster om Kirov. Resterande arméer, 31:a armén, 49:e armén och 32:a armén låg grupperade bakom Västfronten från Rzjev till Vjazma som en andra försvarslinje.

Brjanskfronten

Brjanskfronten under befäl av Andrej Jeremenko ansvarade för fronten från Kirov söderut till Sumy. Fronten var den svagaste av de tre fronterna som försvarade Moskva och förfogade över cirka 240 000 man, 259 stridsvagnar och 1743 kanoner. Dess fyra arméer med 24 skyttedivisioner var alla grupperade längs med fronten utan några större reserver eller någon andra försvarslinje.^[2] Från norr till söder så var 50:e armén, 3:e armén, 13:e armén och Grupp Jermakov grupperade.

Armégrupp Mitte kunde ställa upp med en nästan lika stor numerär för anfallet mot Moskva.

• 2. Armee
• 4. Armee
• 9. Armee
• Panzergruppe 2
• Panzergruppe 3
• Panzergruppe 4

Dessa arméer räknade tillsammans 1 149 111 man samt cirka 1000 stridsvagnar.^[3] Vid det här laget var huvuddelen av de tyska förbanden hårt slitna, framför allt saknade infanteriförbanden personal och pansarförbanden saknade stridsvagnar. Mycket små förråd av mat, ammunition och bränsle hade kunnat föras fram innan anfallet påbörjades. Detta innebar att även mindre störningar i transporterna till fronten kunde hejda anfallet, då anfallsstyrkan var i det närmaste helt beroende av ett stadigt flöde av förnödenheter.

Efter sin insats vid inringningen vid Kiev så var Panzergruppe 2 grupperad längst söderut av förbanden i armégrupp Mitte. På grund utav det långa avståndet till Moskva så anföll Panzergruppe 2 redan den 30 september. Att ett av de anfallande förbanden angrepp flera dagar före resten av förbanden skulle kunna ha inneburit en risk att hela operationen avslöjades, dock så bedömde den tyska ledningen att Panzergruppe 2 anföll så långt söderut att man på den Sovjetiska sidan inte skulle genomskåda operationen. Trots att vägarna hade mjukats upp av regn dagen innan och vissa förband som XXXXVIII. Armeekorps var bunden i strid, så anföll pansargruppen enligt planer den 30 september i skarven mellan 13:e armén och grupp Jermakov.^[4] XXIV. Armeekorps med 4. Panzer-Division spetsen bröt snabbt igenom de sovjetiska linjerna och hade på kvällen nått 25 km in i det sovjetiska försvaret. XXXXVII. Armeekorps som anföll strax norr om XXIV. Armeekorps bromsades upp av omfattande mineringar och hårdare motstånd, lyckades bara rycka fram hälften så långt som sin södra granne. Hos båda kårerna var förhoppningarna höga om större framgångar nästa dag. På den sovjetiska sidan så var man inte speciellt oroad efter den första dagens strider då man bedömde att huvudanfallet skulle komma i riktning mot Brjansk från de starka tyska förband som var grupperade kring Roslavl, dessa var i själva verket Panzergruppe 4.^[5] Detta gjorde att huvuddelen av frontens reserver hölls kvar i Brjansk. Vid sitt telefonsamtal vid tretiden på natten den 1 oktober med Stalin så framförde Andrej Jeremenko förhoppningar om att motanfall med tre stridsvagnsbrigader och understödjande förband skulle slå tillbaka tyskarna, han fick då löfte om att Stavka skulle hjälpa till med flygunderstöd. Stavka var trots allt så pass oroade att man beordrade 49:e armén som tillhörde Reservfronten att lämna sina välutbyggda försvarsställningar runt Sytjevka och omgruppera till Kursk med tåg.^[5] Den 2 oktober fortsatte pansargruppen sin framryckning med XXIV. Armeekorps i spetsen efter en viss fördröjning innan tillräckligt med bränsle hade hunnit föras fram till pansarförbanden. Trots inte mindre än 37 sovjetiska flyganfall mot tätförbanden så erövrade man utan större problem Kromy sydsydöst om Orjol.^[6] Dagen efter den 3 oktober erövrade man Orjol.^[7] I Orjol så möttes flera järnvägslinjer dessutom så gick en stor del av Brjanskfrontens sambandslinjer genom staden, förlusten av staden kom därmed att temporärt lämna fronten utan ledning och samband med angränsande förband.^[8] Därmed hade Panzergruppe 2 framryckt 220 kilometer på fyra dygn.

Under natten till den 2 oktober läste en dagorder från Hitler upp för soldaterna på östfronten, dagordern beskrev det anfall mot Moskva som nu skulle starta som slaget som slutgiltigen skulle krossa Sovjetunionen och därmed tvinga Storbritannien till fred.^[9] På morgonen den 2 oktober så anföll resten av förbanden i armégrupp Mitte. Hermann Hoths Panzergruppe 3 anföll på armégruppens norra flank med kraftfullt understöd från Luftwaffe i det vackra höstvädret. Under den första dagen lyckades man med LVI. Armeekorps i spetsen framrycka 30 km. Främst tack vare att LVI. Armeekorps bildade en stark pansarbrigad med alla kvarvarande stridsvagnar från kårens två pansardivisioner, 6. Panzer-Division och 7. Panzer-Division. Medan det för den svagare XXXXI. Armeekorps som angrepp längre norrut så gick det trögare.^[10] Erich Hoepners Panzergruppe 4 angrepp i mitten av armégruppen från området kring Roslavl, eftersom man var tvungen att anfalla över floden Desna så fick pansardivisionerna stå tillbaka tills infanteriet hade säkrat tillräckligt med övergångar över floden. Men redan på förmiddagen så kunde de första pansardivisionerna börja korsa floden. Med 10. Panzer-Division som tillhörde XXXX. Armeekorps i spetsen hade pansargruppen på kvällen framryckt 40 kilometer i i det sovjetiska försvaret.^[11] Hur hotfull situationen faktiskt var hade inte Semjon Budjonnyj och hans stab vid Reservfronten uppfattat på kvällen den 2 oktober. Man beordrade att tre skyttedivisioner ur 32:a armén i området kring Izdesjkovo skulle transporteras med lastbilar till platsen för Panzergruppe 4's genombrott, en sträcka på cirka 100 kilometer, omgrupperingen väntades ta minst två dagar. Vad dessa tre forna milisdivisioner skulle åstadkomma med sitt motanfall mot de tyska pansarförbanden på väg österut är oklart.^[12] Västfrontens chef Ivan Konev såg allvarligare på Panzergruppe 4's genombrott, han beslöt att sätta in sin slagkraftigaste reserv, stridsgrupp Boldin mot LVI. Armeekorps. Stridsgruppen förfogade över närmare 200 stridsvagnar även om endast 21 stycken var av modernare typer som T-34 eller KV-1, stridgruppen leddes av Ivan Boldin som vunnit ryktbarhet under inledningen av operation Barbarossa.^[13]

För Panzergruppe 4 som redan helt hade brutit igenom det sovjetiska försvaret så ställdes man den 3 oktober inför tre alternativa fortsättningar på framryckningen. Den första var att avancera norrut precis bakom den sovjetiska frontlinjen för att möta upp med Panzergruppe 3, den andra att sammanstråla med Panzergruppe 3 längre österut eller att rycka fram i nordostlig riktning direkt mot Moskva. Under dagen så plågades tätförbanden av bränslebrist men infanteriförband tog chansen att hinna ikapp en smula. På kvällen så beordrade von Kluge att pansargrupperna skulle sammanstråla i Vjazma.^[14] Samma dag så försökte Panzergruppe 3 att korsa floden Dnepr vid Cholm-Zjirkovsij, vid femtiden på eftermiddagen så hade man erövrat ett brohuvud. Samtidigt så rapporterade flygspaning att Sovjetiska stridsvagnsförband var på marsch mot brohuvudet, vilket var delar av stridsgrupp Boldin som skulle gå till motanfall. Det sovjetiska kommande motanfallet sågs inte som något större hot och LVI. Armeekorps fortsatte österut.^[15] Den 4 oktober stod kåren i stort sätt stilla på grund av bränslebrist och 6. Panzer-Division slog under hårda strider tillbaka Boldin's motanfall.^[16]

Under den 4 oktober så fortsatte tätförbandet i Panzergruppe 4, 10. Panzer-Division sin framryckning mot nordöst och erövrade Mosalsk vilket innebar en framryckning på 120 kilometer sedan starten på offensiven. De tre övriga pansardivisionerna (2.,5. och 11.) började svänga av mot norr i riktning mot Vjazma, som nu låg 75 kilometer bort.^[17]

I syd så bromsades den tänkta framryckningen mot Tula av brist på bränsle istället så gjorde Panzergruppe 2 större framsteg i sina anfall i riktning mot Karatjev som låg längs med den viktiga järnvägen mellan Brjansk och Orjol. Framryckningen till Orjol hade för de tyska förbanden 200 kilometer från sin utgångspunkt, men ett stort problem för försörjningen av trupperna var att ingen järnvägslinje löpte i den riktningen och att allt underhåll fick föras fram med lastbil. Genom att rycka fram i riktning av Brjansk så skulle man kunna öppna linjen mellan Brjansk och Orjol för underhållstransporter med järnväg, något som skulle stärka möjligheterna att få fram förnödenheter för den fortsatta framryckningen mot Moskva.^[18]

De båda pansargrupperna möttes vid Vjazma den 10 oktober och inneslöt därmed fyra sovjetiska arméer (19:e armén, 20:e armén, 24:e armén och 32:e armén). Längre söderut så möttes 2. Armee och Panzergruppe 2 vid Brjansk och bildade en ny ficka, totalt togs 673 000 krigsfångar fram till 17 oktober primärt i de båda fickorna.^[7] Enligt nyare ryska källor så stupade, sårades eller tillfångatogs närmare en miljon av de 1,25 miljoner man som försvarade Moskva fram till den 17 oktober.^[7] Detta lämnade ett gigantiskt hål i det sovjetiska försvaret men genom att höstregnen började förvandla vägarna till lervälling så sjönk framryckningshastigheten drastiskt.

När höstregnen började förvandla huvuddelen av det sovjetiska vägnätet till lervälling bromsades den tidigare så snabba tyska framryckningen ner till närmast stillastående. Den 15 oktober utfärdade Stalin ett dekret om evakuering av Moskva.^[19] Den 16 oktober började oroligheter blossa upp i Moskva när fabrikerna stängdes när fabrikschefer och höga partifunktionärer började fly staden. Plundringar av butiker inleddes och folk började fly staden, till och med depåer tillhörande NKVD plundrades. Efter ett par dagar började oroligheterna att klinga av men trots det sattes milis och NKVD förband in för att med hårda medel återställa ordningen. Ett dussintal människor sköts under oroligheterna, närmare 900 dödsdomar utdelades och cirka 40 000 dömdes till fängelsestraff.^[20] Men på kvällen den 19 oktober så bestämde Stalin att Moskva trots allt skulle försvaras.

Det stod snart klar att framryckningen mot Moskva inte kunde återupptas fören de leriga vägarna hade frusit till så att de kunde användas av hjulfordon. Först den 10 november började vädret bli mer ihållande kyligt så att vägarna frös till och åter kunde bära trafik.^[21] Även om det tyska underhållssystemet hade varit pressat under hela operation Barbarossa på grund av den höga framryckningstakten, så förvärrades situationen för järnvägarna dramatisk när kylan kom. På de delar av det erövrade järnvägsnätet som hunnit konverterats till normalspårvidd användes tyska lok, dessa klarade inte av det vinterklimat som rådde i Ryssland detta fick till följd att järnvägssystemet bröt samman från mitten av november. Hos 9. Armee så ankom mellan den 9 november och den 23 november endast ett tåg med bränsle vilket inte räckte lång för en armé som skulle vara på offensiven.^[21] Den 4 december nåddes höjdpunkten i den tyska offensiven mot Moskva, då hade tätförbanden ur Panzergruppe 3 och 4 nått cirka två mil från stadens utkanter.^[22]

Armégrupp Mitte Hade totala förluster på 123 405 man under perioden 1 oktober till 3 december 1941, varav 78 870 man under oktober månad. Dessa förluster får anses tämligen måttliga jämför med de sovjetiska förlusterna under oktober månad som uppgick till 959 200 man. Av dessa var 855 100 oåterkallerliga det vill säga stupade eller saknade, 673 098 föll i tysk fångenskap och 104 100 man sårades. Även om andelen dödade inte var så stor del av de totala förlusterna så skulle dessa krigsfångar lida av en osedvanligt hög dödlighet i tyska fångläger. Trots dessa massiva förluster för en ursprunglig styrka på 1 250 000 man så fanns den 15 november hela 785 000 man som bemannade försvarslinjerna framför Moskva.^[23]

Eftersom det sovjetiska järnvägssystemet hade den bredspåriga spårvidden 1524 mm jämfört med det tyska normalspåriga systemet så hade tyskarna två val, dels kunde man fortsätta att använda det erövrade sovjetiska järnvägsnätet med de sovjetiska lok och vagnar man hade erövrat eller så kunde man konvertera järnvägsnätet till normalspår och använda tyska lok och vagnar. Eftersom rullande material på en järnväg är relativt lätt att evakuera undan en framryckande fiende så kunde tyskarna aldrig erövra tillräckligt med lok och vagnar för att kunna använda det sovjetiska järnvägssystemet i tillräckligt hög grad för att försörja sina framryckande arméer. Detta var en insikt som tyskarna hade kommit till redan innan starten av operation Barbarossa. För att konvertera och sätta de erövrade järnvägslinjerna i stånd, sattes tre Feldeisenbahndirektioner upp, en för vardera armégrupperna som angrep. För Slaget om Moskva så föll huvuddelen av börda att hålla järnvägstransporterna rullande till fronten på FBD 2.

Sovjetuniones ledare Josef Stalin beordrade att staden skulle försvaras till siste man och stannade faktiskt själv kvar, trots att staden utsattes för intensiva flyganfall oktober - november. Att landets högsta politiska ledning trots allt stannade kvar i huvudstaden bidrog till att stärka försvarsviljan hos såväl stadens försvarare som civilbefolkningen. Den tyska offensiven fortsatte emellertid, och i månadsskiftet november-december befann sig von Bocks tätgrupper bara 30 km från Moskva. Nu hade dock röda armén fått hjälp av en trogen "allierad" från såväl Napoleonkrigen som Karl XII:s invasion i början av 1700-talet. Den ryska vintern började på allvar andra hälften av november med mycket låga temperaturer och vinterkrigföring var Wehrmacht inte utrustad för. Anfallen körde nu fast, bilarna och stridsvagnarna fungerade inte, och tusentals och åter tusentals soldater dog av köldskador.

Att huvudorsaken till att tyskarnas anfall hade kört fast skulle vara lera, snö och kyla är mestadels en myt. Självklart underlättade inte dessa faktorer för dem, men samma förhållanden gällde även för den Röda armén, som dock var bättre rustad för dylika förhållanden. Hitler hade inte planerat för en längre tids krigföring i Ryssland, och det är där man får leta efter det grundläggande felet till tyskarnas misslyckande på östfronten. I ett tal i slutet av december skyllde Hitler hela offensiven på vädret.

Huvudorsaken till tyskarnas misslyckande utanför Moskva var de långa underhållslinjerna, som hade blivit extremt utdragna. Det var svårt att få fram bensin till stridsvagnarna, ammunition till kanonerna och mat till soldaterna. Avstånden över vilka allt detta skulle transporteras var enorma. Dessutom hårdnade ryssarnas motstånd i takt med att tiden gick. Röda armén började organiseras om under hösten 1941, enheterna fick fler soldater, vapen och stridsvagnar. Uppsättningen av förband bestående av civilbefolkning hjälpte också till att hejda tyskarna. Civilisterna deltog aktivt i försvaret av Moskva också genom att gräva stridsvagnshinder. I ett desperat försök att tillfälligt stoppa den tyska offensiven skickade man ut "Frivilliga" i strid. I och med att hela den Ryska armèn kollapsat under sommaren, började man nu kalla in stora manskap till tjänstgöring. Tyskarna hade dock avancerat så snabbt att det nu fanns en gigantisk brist på färdigutbildat manskap. Det skulle krävas flera månader att få igång den ryska krigsindustrin och börja sända ut nytt manskap. I ren desperation skickade man under slaget ut både veterander och kvinnor i strid. En s.k. Mänsklig vägg.

Zjukov hade dessutom ett kort kvar som tyskarna inte var beredda på. I Sibirien fanns cirka 40 välutrustade divisioner, men av rädsla för att Japan skulle attackera Sovjetunionen hade man sommaren 1941 valt att inte mobilisera dem i kriget mot Nazityskland. Några månader senare stod det emellertid klart för Stalin att Japan inte tänkte angripa Sovjetunionen varpå de flyttades västerut. Zjukov ville dock vänta med att sätta in dem vid ett "lämpligt tillfälle". Detta tillfälle ansåg Zjukov infunnit sig i början av december. Tyskarna var utmattade och led svårt av att Hitler inte valt att förse dem med adekvat vinterutrustning. Den 5 december gav Zjukov order om att de utvilade sibiriska förbanden skulle sättas in och dagen efter inleddes motoffensiven.

Tyskarna blev överraskade, och deras positioner längs hela Östfronten kom i gungning. En desperat Hitler förbjöd reträtt men Röda armén pressade ändå tillbaka angriparen. En månad senare hade Wehrmacht pressats tillbaka upp till 250 km. Det innebar att chansen att erövra Moskva var borta, och i praktiken hade man förlorat hela andra världskriget. USA hade nu gått med i kriget mot Hitler och med amerikanarnas gigantiska resurser fanns ingen realistisk möjlighet för Hitler att vinna andra världskriget. För ryssarnas del var segern mycket viktig även ur moralisk synvinkel; Werhmacht var trots allt inte oslagbar.

Vad gäller utgången av Moskvaslaget menar många militärhistoriker att Adolf Hitler i praktiken redan hade förlorat chansen att erövra den sovjetiska huvudstaden i slutet av sommaren. Han hade då gett order om att truppstyrkor från den centrala armégruppen, som anföll i rikting mot Moskva, skulle överföras till Armégrupp Süd vars huvuduppgift var att erövra Ukraina och nå de för röda arméns del livsviktiga oljekällorna i Kaukasusregionen. Armégrupp Mitte försvagades därmed och under hösten blev det också allt större problem att förse styrkorna med tillräcklig mängd ammunition mm, fronten var på hösten drygt 3 000 km lång, ett problem som den tyska militärledningen underskattat i planeringen inför kriget.

Förlusterna var enorma på båda sidor, och bedömningarna om storleken varierar. Röda armén beräknas ha förlorat 650 000-1 280 000 i döda, skadade och saknade under hela Moskvaslaget - okt 1941 - jan 1942. De tyska förlusterna uppgick till ca 248 000-400 000 döda, skadade eller saknade. De materiella förlusterna omfattade 1800 stridsvagnar, 55 000 motorfordon och 180 000 hästar. För armégrupp Mitte var detta ett förödande nederlag. Armégruppen kunde aldrig mer återupprätta sin forna styrka. Mellan den 22 juni 1941 och april 1942 hade armégrupp Mitte förlorat 796 000 man. Under samma period hade de tyska trupperna vid den sovjetiska fronten förlorat 1,5 miljoner man.

• Deutsche Reichsbahn under andra världskriget
• Durchgangslager

• Zetterling, Niklas (2009). ”Slaget om Moskva”. Hitler mot Stalin: kampen på östfronten 1941-45. Stockholm: Prisma. Libris 11287221. ISBN 978-91-518-5126-6 (inb.) 
• Zetterling, Niklas; Frankson, Anders (2011). Hitlers första nederlag: anfallet mot Moskva. Stockholm: Norstedts. Libris 12030541. ISBN 978-91-1-302838-5 (inb.) 

∑ 6 items.